LG Piloten

Det karaktäristiska med GFlex är som bekant skärmens egenskaper såsom storlek och böjning. För att få skärmen böjd har man använt sig av en teknik som kallas p-oled. Jag har nog blivit bortskämd av tidigare telefoners kristallklara IPS-paneler som har en naturligare färgåtergivning, skärpa och klarar av snävare betraktningsvinklar.

 

Ljusa färger upplever jag som lite grötiga på GFlex och jag har även noterat lite tendenser till att färger "bränner in" i skärmen. Ett bra exempel är när man växlar layout för SwiftKey, som bilden visar. Det blir vertikala linjer som försvinner efter en liten stund. 

 

 

Skärmen i sig är inte dålig, men för att få till en böjbar skärm har man varit tvungen att gå ifrån IPS.

 

När jag fick telefonen var mjukvaruversionen 10a installerad, vilken bygger på Android 4.2.2. En snabb koll gav att det fanns en 10b, som bygger på samma version av Android, att uppdatera till. Efter uppdatering upplever jag att färgerna är mindre grötiga än med 10a. 

 

Jag trodde att en telefon på 6" skulle kännas enorm. Det gör den inte, även om den är stor. Böjningen på skärmen bidrar säkert till känslan av att inte kännas för stor. Även om jag har svårt att hantera telefonen med en hand. 

 

När det gäller att kolla på film briljerar GFlex rejält. I landskapsläge känns det som att man kommer närmare upplevelsen och böjningen ger en upplevelse som är svår att sätta ord på. 

 

Har skrivit detta inlägg på GFlex och pillade en stund efter på G2. Direkt fick jag en känsla av att sakna skärmens böjning, den följer fingret bättre än en platt skärm. Helt enkelt fullträff med böjd skärm. 

 

Det fysiska attributet att vara böjbar väger upp grötiga ljusa färger eftersom jag hellre har en telefon som tål lite än en som går sönder av att jag råkar sätta mig på den. 

 

För att vara den första böjbara telefonen är jag riktigt imponerad av vad LG åstadkommit i GFlex och hur det är paketerat med material- och färgval.